Se där, nu fick jag anledning att skapa en ny kategori: Mjukglass. Jag vet egentligen inte hur man recenserar mjukglass – den pruttas liksom oftast ut ur en stor aliminiumcylinder med så stor likriktning som möjligt, men jag inser förstås att det finns milsvida kvalitetsskillnader även där.Vad man däremot med fördel kan jämföra är presentationsteknik, garnityr och serviceanda. Den här groteska besten besteg jag och min glass-svåger under våra resor i Jämtland, during ”den regniga öststatssommaren 2012”. På ett oanseligt hotell i en oanselig – och på gränsen till utplåning – uttråkad liten ort.
Hotellets interiör påminner faktiskt mest om en vårdcentral eller ett äldreboende, och i lunchmatsalen sitter byggarbetande män med tribaler, skåror och snus. Hotellet har – som man säger i Stockholm – blivit en ”smältdegel”. De tittar på oss med lika delar nyfikenhet och förakt, två känslor de döljer lika illa.
”Välj två toppings” piper den före detta flitigt facebookande kassörskan och servitrisen – med en ny glöd i blicken och ett plötsligt generöst dekolletage. Hon kommer att blogga om oss. Eller kanske åtminstone nämna oss i förbifarten på ett forum. Luften vibrerar av förväntan.
Utbudet är spännande och valet känns viktigt. Det är karamellströssel, chokladflagor, nötkross och myspys. Men instinktivt känner vi båda – utan att titta på varandra – att det egentligen bara finns ett val: Lakrits och Daimkulor.
Resultatet blir två exemplar av detta Frankensteins monster, en överdimensionerad men perfekt avvägd symbios mellan de två kanske godaste glassorterna i världen. Visst är det inte äkta Daimkulor, och visst har de legat lite för länge i en dammig plastbytta, men det spelar ingen roll. Vi vet ändå att ingen glasstillverkare någonsin kommer att förstå. ”Marknaden är inte redo” som det heter. Vi har uppfunnit något som kanske aldrig når massan.
Min svåger och jag sitter tysta och ler fånigt på en illa placerad parkbänk bakom vårdpalatset. Det är vindstilla och det känns som om tiden har fastnat, som att vi vistas i ett vacuum. Kanske är det så enkelt att vi har beställt en glass vars smaklogaritm skapar kortslutning i den dimension vi normalt lever i? Kanske är det därför begrepp som tid och rum med ens upphör att existera?
Vi svävar tyngdlöst och mjukt en mulen måndag över övergivna skolgårdar och vandaliserade gamla gatugrillar, längs ovidkommande rondeller, parkeringsplatser med porr och eklektiska kombinationsbutiker.
Plötsligt är vi hemma, utan att vara säkra på hur det gick till. När vi tittar på klockan märker vi till vår stora förvåning att vi inte åldrats under tiden vi varit borta.
Vi har blivit yngre.