Den ser inte mycket ut för världen, SIAs luggslitna och laktosbefriade lilla jordgubbspuck från ett fruktigt Oatly-samarbete. Faktum är att den bär det tankeväckande och fyndiga namnet Oatly Jordgubbspinne. Glass gjord på havre låter ju onekligen föga lockande i teorin, tänker du, tänker jag. Fortsätt läsa ”Laktosfri jordgubbsglass från SIA”
Plötsligt var den bara där. Utan förvarning hade Magnum smugit in en sprillans ny kokosglass i sortimentet – endast påhejad av en liten pappbit som förkunnade dess antåg när man står där trött och sur i kassakön.
Att kokosglass varit så infernaliskt försummat i svensk glasshistoria ser jag som ett direkt hån mot allt vad god smak heter. Men kokos har ett löjets skimmer över sig – det är liksom sololja på Gran Canaria och Pina Colada-drinkar på Finlandsfärjan. Men kokos är så mycket mer. Det är ett sätt att leva. Därför håller jag på att hjula av loket när jag ser denna efterlängtade frälsare.
Magnum har försökt lyfta nämnda livsstil till finfolket genom att doppa kokosstaven i mörk choklad – ett tilltag som låter godare än det är. Faktum är att Magnum Coco Choc aldrig slår knockout, den är bara… ganska artig och trevlig. Sen tillkommer det där lilla problemet att man av någon anledning sparat in på glasspinnen (möjligen för att undvika det ”barnsliga” i glassen). Det blir förstås bara kladdigt och svårätet.
Mitt förslag är att göra småbitar som man kan köpa i fempack till kaffet. Jag tror nämligen inte att det här är en glass man rycker en solig dag på stan (åtminstone inte mer än en gång). Men vad vet jag?
Glassmannens betyg: 3/5
Allmänhetens betyg: [ratings]
Häromdagen fick jag följande fråga:
"Tjenare. Vet inte vem som ska kunna svara på detta om inte du, så i ett sista desperat försök att få se min barndomsfavorit: vet du vilka som tillverkade Turtles-glassen? Det var en "calippo"-typ, illgrön och supergod!
Tack för svar!"
Eftersom minnet sviker även mig frågade jag glassexperten Gustav Svensson på Centrum för Näringslivshistoria. Så här svarar han:
"Hej Glassmannen!
Jag har tänkt så det knakar och står ändå nollställd. Mycket märkligt (och lite genant) att jag går bet på detta i och med att jag i allra högsta grad måste ha tillhört målgruppen när det begav sig.
Vi kan enkelt utesluta att Turtles skulle ha varit en av GB:s stycksaker. Det är inte heller särskilt troligt att den bara såldes i flerpack via Hemglass eller kortvariga konkurrenten Glassbilen. Den bör med tanke på figurernas popularitet ändå ha varit hyfsat spridd och därför är mina bästa gissningar Triumfglass eller dåvarande Åhusglass (sedan 2002 en del av Ingman Glass).
I did my best. :)"
I ett sista desperat försök har jag även ögnat igenom Diplom-Is samtliga norska glasskartor i jakt på ledtrådar, men ingen Turtlesglass dyker upp… Vem kan hjälpa oss? Vad minns du?
Observera att bilden kommer från USA. Den föreställer inte glassen vi letar efter.
Du ser ju själv hur fort den tar slut, Ben & Jerry’s mjälla och vackra Strawberry Cheesecake-glass. Visst är den len och mjuk, men i jämförelse med Häagen-Dazs version innehåller Ben & Jerry’s-varianten betydligt mer sälta – dessutom blir den nästan sandig emellanåt. Möjligen är det ett utslag för dess utomordentliga autencitet, men jag måste medge att det grusar tillställningen en smula.
Glassmannens betyg: 3,5/5
Allmänhetens betyg: [ratings]
Det finns två saker (minst) som jag tycker är roligt med detta litauiskt inverterade stoppljus till isbjässe. Nummer ett: isglass är i min bok en företeelse främst påhejad av och uppfunnen för minderåriga medborgare, personer som kanske inte innehar de vuxnas förmåga att förutse, undvika och eventuellt åtgärda smält glass på kläderna, möblerna, bussarna – dessutom pumpat till bristningsgränsen med socker och färgämnen. Då är det extra märkligt när glassbolag väljer att tillverka så ofantligt stora isglassar att man måste vara minst sju svettiga svartarbetare för att gemensamt kunna slicka i sig av godsakerna. Man skulle kunna sätta upp glassen bredvid de där saltstockarna i skogen som rådjuren slickar på för att … ja, för att de finns där. Fortsätt läsa ”Sport – isglass från Vilnius”
SIA tar upp kampen med lakritsglassarna. Sotare är lakritsstrut i behändigt format som blandar sött och salt, krämigt och frasigt (även fast det frasiga i vanlig ordning ersatts av ”svampigt” när det handlar om våfflan). Jag gillar idén, men är halvförtjust i utförandet. Fortsätt läsa ”Sotare – lakritsstrut från SIA”
När jag fyllde år skickade Hemköp en kupong till mig. Hur de listat ut mitt hemliga värv övergår mitt förstånd, men gåvan som kupongen gällde som betalningsmedel för var en valfri glass från Hemköps – för tillfället mediokra – sortiment. Läppen föll snabbt på Caramel – en krämig gräddglass med insprängd kolasås. Och vilken succé det blev! Fortsätt läsa ”Hemköp Caramel”
Redan i våras skickade den svenska hamburgerkedjan MAX PR-byrå ett presentkort till mig på 200 kronor. ”Prova våra glassiga nyheter”, stod det på korrespondenskortet. Typ. Men glassen flyger inte in i munnen av sig självt (inte ännu tvärr), så tiden har gått.
Igår slank jag dock spontant in på filialen vid Norrmalmstorg och tänkte fullfölja mitt demokratiska uppdrag. Mannen (pojken) i kassan bar en överdimensionerad knapp på sitt flottiga skjortslag. På knappen stod det ”Ny på jobbet!” – som om detta skulle göra någon gladare. Han gjorde vad han kunde i stressen, men kön blev inte direkt kortare av hans småfumliga velande.
Så när jag beställde en Tyrkisk Peber crunch och en lyxshake (mer om den senare) blev det nästan kortslutning, och biträdande restaurangchef – hälften så hög, med hästsvans – fick visa sitt varsamma handlag med mjukglassmaskinen för vår förvirrade nykomling.
De ser inte mycket ut för världen på bilderna, Max nya märkliga våffelbåtar. Men IRL är det riktigt maffiga pjäser som ska svalka landets överviktigt giriga barngommar efter pommes fritessältan. På mjukglasskorven ligger spritsat en riktigt angenäm TP-kräm som stelnar och bildar ett småstelt lakritsöverdrag, varpå man häller lite färsk TP-kross (från vanliga små påsar såg det ut som). Inget fel på smaken alltså – tvärtom! – och våfflan både smakar gott och är riktigt krispig.
Men jag brottas med två små problem. Nummer ett: anrättningen ser ut lite som en hög med hundbajs; och nummer två: det är väldigt svårt att äta. Inom kort samlas en hel folkmassa utanför fönstret för att följa min dråpliga färd mot mättnad. De pekar på mitt svartkletiga ansikte och skrattar åt mina tafatta försök att äta en våffla som ständigt går sönder och faller handlöst ner mot bricktidningen. Där ligger snart en sjö av smält glass med små tyrkiska öar utspridda i en skärgård av förnedring. Jag springer gråtande därifrån, men är samtidigt väldigt tillfredsställd. Det är en märklig känsla.
Glassmannens betyg: 3/5
Allmänhetens betyg: [ratings]
Ben & Jerry’s nya sorbetsatsning fortsätter att väcka förvåning. Häromveckan berättade jag om ananas-slisket i Jamaican Me Crazy, och nu har jag äntligen fått tillfälle att bekanta mig lite med kompisen Mango Berry Swirl. Det är sorbet och bitar av mango, blåbär, vinbär, hallon – hur fel kan det bli? Fortsätt läsa ”Ben & Jerry’s Mango Berry Swirl”
Jag tycker namnet är ganska sött – Berry Berry. Däremot tycker jag att begreppet ”sherbet” som man envisas med nuförtiden mest för tankarna till någon som just har ”sharted”, om du fattar vad jag menar. Som ni ser sitter jag på Dramatentrappan i Stockholm och avnjuter denna bärkakafoni till konceptsmoothie, och är det någonstans man ska paketera en smoothie i fast form och ta bra betalt för den så är det här på Östermalm, där det dåliga samvetet ständigt skapar nya affärsidéer och konsumtionsmönster. Villfarelsen om ”den nyttiga glassen” faller väl in i den kategorin enligt min lilla mening. Fortsätt läsa ”Solero Berry Berry”
